Ibland kan man bli lite bortkopplad från vad det är vi egentligen gör när vi, mitt i sommaren, planerar en konferens för 200 unga i september, och varför vi gör det. Varför sitter vi timmar efter timmar framför våra datorer på våra olika håll då sommarsolen skiner och alla möjliga saker lockar och pockar på uppmärksamhet?

För min del så drivs jag av känslan att vi kan göra världen så mycket bättre och mer rättvis än vad den är idag. Den enorma förbättringspotentialen som finns, både när det gäller global rättvisa, miljöpåverkan, resurshatering, levnadssätt, relationer & samarbeten människor och nationer emellan och all sorts inre och yttre välmående.

När det gäller just klimatfrågan så ser jag den som en nyckelfråga att lösa då den innehåller oerhört många aspekter kan förbättras på samma gång. På Global Power Shift i Istanbul blev min engagemangsugn ordenligt matad med bränsle. Jag träffade en massa människor som redan nu, vid 0,8 graders temperaturökning, drabbas av torka, sandstormar, översvämningar, smältande glaciärer och stigande havsvatten (många som bor på öar varför högsta punkt är runt 5 meter). Det krävdes för mig att åka till Istanbul för att för första gången i mitt liv umgås och prata med samer. Tack vare detta möte fick jag förstå att Sverige idag drabbas av klimatförändringarna på ett sätt som jag inte förstått och som bla. hotar samernas renar och därmed samerna. Alla dessa hemska sanningar och verkligheter som kom fram i vardagliga samtal med globala medmänniskor, stödde min känsla av att det är bråttom att göra något. Men det är inte främst dessa historier som får mig att engagera mig, det är människorna som berättar dem.

Det är något visst när människor som kämpar, människor som kommer samman för att förhindra orättvisor och förbättra verkligheten dem lever i. Det är en energi och en drivkraft som rycker en med! Som de många deltagarna från stilla havs öarna uttryckte det:
We’re not drowning – we’re fighting!

När jag sedan pratade med Osama (min vän från Irak som förlorade sin vän i deras fredliga demonstration vid 16 års ålder), som tyckte att de turkiska polisernas tårgaskulor var rena paradiset jämfört med polisen i hans hemland som skjuter skarpt direkt, så förstod jag än mer att vi inte har något att riskera genom att ’fightas’, demonstrera och göra våra röster hörda här hemma. Vi kommer troligen inte bli av med hela Sveriges landyta och vi och våra vänner kommer inte skjutas för att vi uttrycker våra åsikter. Snarare har vi och våra medmänniskor en massa att förlora på att inte kämpa för att vända den här situationen. För min del känner jag att det är dags att ryckas med av all inspiration och energi och verkligen kanalisera det till konkret handling. Det är dags att verkligen ta tag i den förbättringspotetial som finns, det är dags att gå ur den här bubblan av lagomhet och försynt svenskhet och istället göra vår grej:
We’re not ”lagom” – we’re fighting!

Personligen vill jag arrangera ett hejdundrandes inspirerande, kreativt och produktivt Power Shift, för att jag verkligen vill få igång och rikta all den slumrande energi och engagemang som jag vet finns i vårt land! Jag brinner för att få igång en mer aktiv demokrati som uttrycker sina åsikter och för konstruktiva och ambitiösa dialoger med de folkvalda. Jag ser vår Power Shift som en slags nationell Phase 1 där det viktigaste med konferensen är att ladda och förbereda för allt konkret engagemang under året och åren som kommer (Phase 2).

Vänliga hälsningar
Lovisa Lundgren

Projektledare
Power Shift Sverige

ps. Kolla på denna om du vill bli inspirerad av Global Power Shift du med! ds.

Rekommenderade nyheter